en inre monolog
alla samtal, alla konversationer, alla möten.. är inte allt bara en massa inre monloger? en massa prat om sig själv?
Idag när jag gick förbi ett riktigt häftig gäng killar med byggarbyxor, bakåtvänd keps, en prilla uppkörd hör ja den ena säga "killar vet ni vad jag gjort? jag har fan supit så mycket så ja spydde ner mig själv" en annan rakad kille "haha jag med en gång.. jävlar va full jag var "mm jag med" och så vidare.. jag går sen förbi ett tjejgäng fullt av sönderspackalade ansikten 2 kilo mascara och en push up som är uppe och hälsar på hos gud och hör följande "ja men asså jag vet inte om ja gilar honom, han gillar ju mig men asså, ni vet micke han gillade jag ju jätte mkt.. men patrik.. alltså jag vet inte" nästa barbiedocka "ja men ja vet, så var det för mig med med laban, han var ju jätte kär i mig men ja gilla inte honom".. och så fortsätter det
Nån som känner igen sig? Alla samtal mer eller mindre handlar om att två människor står och berättar om varandra, först så får man chans att berätta en massa om sig själv, sen måste man tålmodigt vänta medan den andra pratar om sig själv, detta är dock bara mellanspel för det enda som betyder nått är att den andra får höra allt intressant om mig mig mig. Detta snackade alex schulman om i krönikan i metro, och han har fan rätt. det är hemskt, men mycket av alla samtal är inre monologer där det råkar stå någon bredvid för socialt stöd, me ndet viktiga är att man får berätta om sig själv. Det är egentligen bara när man är sådär riktigt gött full, sitter med en avslagen bärs i en trasig soffa på en vind någonstans i skogen och hamnar bredvid en annan dragen person som precis konstaterat att det var för svårt och stå och därför nödlandet i den trasiga soffan. Först då lyssnar man verkligen på den andra, först då är man intresserad av den andre, för alkolholen tar bort självbegäret och man kan vara en trevlig jävla snubbe för en gångs skull...
Haha, vilket jävla inlägg ändå.. vet inet vad jag ville få sagt faktiskt. Men men, kanske att man ska lyssna mer på andra?
Idag var jag på artisten och såg på de gamla orkesterklasserna... visst jag saknar det, rejält. men det var över två år sen vi gick där.. det börjar bli dags att gå vidare när folk frågar "men är ni här igen??" det pinsamma är att det alltid bara är jag och en annan som kommer, resten i klassen har liksom gått vidare. fan... jag vill inte gå vidare.. högstadiet var en lycklig tid.
Godnatt
Idag när jag gick förbi ett riktigt häftig gäng killar med byggarbyxor, bakåtvänd keps, en prilla uppkörd hör ja den ena säga "killar vet ni vad jag gjort? jag har fan supit så mycket så ja spydde ner mig själv" en annan rakad kille "haha jag med en gång.. jävlar va full jag var "mm jag med" och så vidare.. jag går sen förbi ett tjejgäng fullt av sönderspackalade ansikten 2 kilo mascara och en push up som är uppe och hälsar på hos gud och hör följande "ja men asså jag vet inte om ja gilar honom, han gillar ju mig men asså, ni vet micke han gillade jag ju jätte mkt.. men patrik.. alltså jag vet inte" nästa barbiedocka "ja men ja vet, så var det för mig med med laban, han var ju jätte kär i mig men ja gilla inte honom".. och så fortsätter det
Nån som känner igen sig? Alla samtal mer eller mindre handlar om att två människor står och berättar om varandra, först så får man chans att berätta en massa om sig själv, sen måste man tålmodigt vänta medan den andra pratar om sig själv, detta är dock bara mellanspel för det enda som betyder nått är att den andra får höra allt intressant om mig mig mig. Detta snackade alex schulman om i krönikan i metro, och han har fan rätt. det är hemskt, men mycket av alla samtal är inre monologer där det råkar stå någon bredvid för socialt stöd, me ndet viktiga är att man får berätta om sig själv. Det är egentligen bara när man är sådär riktigt gött full, sitter med en avslagen bärs i en trasig soffa på en vind någonstans i skogen och hamnar bredvid en annan dragen person som precis konstaterat att det var för svårt och stå och därför nödlandet i den trasiga soffan. Först då lyssnar man verkligen på den andra, först då är man intresserad av den andre, för alkolholen tar bort självbegäret och man kan vara en trevlig jävla snubbe för en gångs skull...
Haha, vilket jävla inlägg ändå.. vet inet vad jag ville få sagt faktiskt. Men men, kanske att man ska lyssna mer på andra?
Idag var jag på artisten och såg på de gamla orkesterklasserna... visst jag saknar det, rejält. men det var över två år sen vi gick där.. det börjar bli dags att gå vidare när folk frågar "men är ni här igen??" det pinsamma är att det alltid bara är jag och en annan som kommer, resten i klassen har liksom gått vidare. fan... jag vill inte gå vidare.. högstadiet var en lycklig tid.
Godnatt
Kommentarer
Postat av: Sandraaa
KLOCKRENT hannes :D !
Trackback
